När jag blev gravid med Olivia var mina katastroftankar som värst. Vi hade gått igenom missfall (mitt andra), ett överfall och ett självmord i släkten, så att mina tankar var i ett enda virrvarr var en underdrift att säga.
Jag bestämde mig för att gå till en psykolog under min graviditet för att kunna lära mig slappna av och inte föra över mina tankar till vårt kommande barn.
Att vara gravid med katastroftankar var hemskt. Jag drack iskallt vatten för att få känna sparkar, jag oroade mig konstant för lilla bebis skulle dö i magen eller att någon av mig och Andy skulle dö innan bebis kom ut.
Det var hemskt. Hemskt jobbigt för alla inblandade.
Till slut kunde jag inte sova om nätterna för att jag oroade mig så mycket.
Jag fortsatte gå till mina psykologer efter att Olivia var född och till slut fick jag bukt på mina tankar. Så mycket som det gick iallafall.
Efter månader av att de närde mig, åt upp min hjärna och tog över mitt liv, började jag ta kontroll över mitt liv igen.
Att leva med katastroftankar och ha barn är verkligen att sätta sig själv på prov.
Jag ser faror överallt, tänker hela tiden ett steg längre. Ser en kant, ser en tinning, ser blod och ambulans.
Ser blåmärken på ben, tänker först ja de har slagit sig, i nästa sekund tänker jag leukemi.
Ser stora halsmandlar, ser halsfluss, ser igentäppt ser andningsnöd och ambulans.
Leker hos andra, ser dörrar. Olåsta dörrar. Ser vägar med bilar. Ser påkörning och ambulans.
Jag har väldigt svårt att lita på andra. Att andra ska kunna ta hand om mina barn som jag och Andy gör. Det är skitsvårt att släppa kontrollen och tänka att det går bra. För en olycka kan ske. Närsomhelst. Överallt.
Man läser om påkörda barn, om barncancer, om barn som trillar slår i huvudet och inte vaknar mer.
Vissa kan tänka ” Att det är så få det händer. Det är ovanligt. Det händer inte oss.”
Men tänkte inte de som var med om det samma sak?
Jag tänker ” Någon händer det ju. Det kan ju lika gärna vara vi.”
Varje dag tänker jag någon form av katastroftanke. Att jag inte ska få se barnen växa upp. Att de inte får växa upp. Om olyckor eller andra katastrofer. Om sjukdomar.
Ibland lyckas jag mota bort dem. Det kan räcka med att höra barnen skratta och leka och ha kul med varann. Men i samma veva de försvinner tänker jag lika snabbt ” Tänk om barnskratten skulle tystna”.
Jag tänker mina största fasor varje dag. Mer eller mindre.
Jag har fött min första och min final. Jag har fött mina hjärtan och klistret som limmar ihop min ibland trasiga själ.
Jag tror att katastroftankarna alltid kommer vara en del av mig. På gott och ont. Det är som om de bidar sin tid ifall något komma skall. Och om det kommer är de där och liksom hånskrattar åt en. Vad var det jag sa?
Trots detta kan jag inte leva i nuet. Ta vara på dagen. Carpe fuckin diem.
Hatar dessa uttryck. Kanske därför det inte går.
Idag är en värre dag med katastroftankar.
Hoppas de lugnar sig imorgon.
